Idag är jag social så det bara sprutar. Har redan avklarat Fonefika med Fia och ikväll blir det middag med ett gäng ytterst trevliga flickebarn på andra sidan berget. Nu stör det lite att jag måste jobba lång dag imorgon och därmed måste stiga upp redan 6.30. Annars vore det lite potential för karatefylla ikväll. Ser så mycket fram emot kvällen hur som helst. Typiskt om något skulle skita på sig nu i sista stund... Anyways, hittade sladden! Av någon anledning tyckte jag att den skulle få vila bland mina handdukar medan jag var bortrest i februari. Jag hittade den då jag i princip bara hade handdukshyllan och kylskåpet oigenomsökta. Oh happy day!

Glad med sladdin i datorn och socialt umgänge både bakom och framför mig!

Alltså nä, jag blev besviken. Det var ju inte alls nå drama och kaos vid Kvarnbron! Allt verkade rätt stabilt. Jag hade väntat mig pontoner och poliser och lyftkranar och helikoptrar och filmteam i färd med att spränga bron... Men alltså nä.

Det är så soligt denna morgon här i Åbo att jag nästan kreverar. Ska gå ner till kvarnbron om ett tag och fota kaoset.

Bloggen fortsätter, trots starka motopinioner från hemmaplan. Men räkna inte med att skriverierna når Pulitzer-standard.

Det känns förskräckligt att jag tappat bort sladden till större laptopen. Orkar inte hålla på med den här lillen då jag är här hemma. Dessutom räcker det en timme att ladda upp en bild på bloggen med denna dator av nån anledning. Kan det bero på att jag använder Win 7? Nån som upplever samma problem?

Nam. Nu ska jag avnjuta ägg och hembakta semlor med gravlax till frukost! Kunde va sämre.

Ibland blir jag bara så himla trött på den här bloggen. Eller idén om mig som bloggare över huvud taget. På två dagar har jag haft tusen sidvisningar och ingen jävel medger att de läser bloggen. Jag är verkligen nere i en bloggsvacka. På riktigt, varför blogga? Varför måste man nödvändigtvis blotta sitt liv på en webbsida på det här sättet? Nej alltså jag vet ju nog svaret: det måste man inte. Exhibitionisten Cillah - Cillah i mängden 0-1

Livet i skärgården e sånt. Imorgon tillbaka till Åbo och jobbhelg i Pargas. Via Vasa på planering inför nästa jobbhelg, som äger rum i Vörå av alla ställen.

Det var allt.

Himmel å pannkaka! Bomber å granater! 100000 sidvisningar! Kanske bara 50000 av dem är jag själv.

Denna dag har tillbringats i Vasas mest fashionabla stadsdel Stenhaga tillsammans med mor min. Jag har mest hängt med som sällskap, men helt tomhänt kom jag inte hem. Jag belönades med en mycket fin gåva från Iittala Outlet av mor min. Kolla baa:


Min röda Mariskooli är andrahandssorteringsvirke (nee ja kom int på det korrekta ordet) och har blivit gjuten vid färgbyte i maskinerna, därför skiftar min djupröda skål i mörkt orange. Helt wunderbar!!!!

I förmiddags tog jag spaden i vacker hand och plumsade iväg till mommos. Väl där hittade jag en lagom hög stege och installerade den upp mot taket. Sen var det hc snöarbete resten av dagen. Älskar att ta ut mig med fysiskt arbete på det sättet. Tog några före-bilder med telefonen, men kan inte ladda upp dom förrän jag är tillbaka i Åbo och hittar telefonsladden. En efterbild bjussar jag på redan nu:

Ett snöfritt verandatak och en ruskigt igensnöad gård i bakgrunden.

Ok, let's face it, att blogga är helt enkelt inte mitt stora kall i livet just nu. Men keep cool my babies! Idag ska jag leverera.

Har befunnit mig i Österbottens skogar sedan i lördags. Jag har det bra här. Mat på bordet och en säng som i mina ögon tycks bli större och större för varje gång jag besöker detta hus. Skön är den också. Min pappa jobbar nämligen på möbelaffär, pilutta dig!

Här hemhemma tillbringar jag lata dagar och alla "borden" känns långt borta. Faktum är ju att jag egentligen inte har så många "borden" i mitt liv just nu. (Bortsett från dom där elaka "bordena" jag skrev om för några dagar sen) Jag har dock funderat lite på framtiden. Tanken på att studera vidare känns allt mer lockande. Jag kunde lätt avvara tre år till av mitt liv till studier. Jag vet precis vad jag vill bli, men jag håller det för mig själv och mina nära och kära ett tag till ännu innan det blir mer bestämt.

Något jobbsökande har inte blivit av här på vischan. Det var ju det jag skulle göra... Dock blir jag nästan dagligen uppringd av dom här fantastiska gamla arbetsgivarna mina och har, som det ser ut nu, näst intill heltidsjobb hela våren ut. Jag är så tacksam över min situation ändå. Dom är ena riktiga guldklimpar dom här olika instanserna jag jobbar för. Vad skulle jag göra utan dem?

Igår tog jag och mor min ut oss i skidspåret så vi nästan dog. Att snacka om skidspår är dock en överdrift. Vi fick för oss att skida ut till villan, och vägen dit är oplogad och igendrivad. Detta resulterade i plumsande och förbannande i enmetersdrivor i en hel kilometer. Ja herre gud. Sa jag att vi nästan lämnade att dö där i drivorna?